Life of Maria

Oj, vilken explosion av besökare i bloggen! :D

Jag började, redan när vi bestämt oss för att göra ett försök med adoption, att göra små anteckningar och även att föra lite dagbok över de olika stegen och känslorna kring vårt livsäventyr.
Texten nedan skrev jag i februari förra året:




Det jag börjar att skriva om idag, Måndag den 21 februari 2011 kommer inte att publiceras än på att tag. Anledningen är att det än så länge är en mycket privat angelägenhet. En familjeangelägenhet som vi i skrivande stund bara delat med oss av till några få närstående och involverade. 

Det är en lång resa som ligger framför oss och beslutet att påbörja denna resa har växt fram i tanken under många år innan vi fattade beslut att ta steget. 
Vi har bestämt oss för att ansöka om att få adoptera ett barn. :o)

Vet inte om ni tänkte på mitt ordval "ansöka om att få adoptera", för det är inte bara att bestämma sig och sedan åka och hämta ett barn. Precis som det inte bara för många är att bestämma sig för att skaffa barn och hoppa i bingen och starta bebistillverkingen. =)
Nej, det är en lång resa, som som sagt börjar i tanken många år innan man lyfter telefonluren och ringer kommunen för att få börja den långa och omfattande hemutredningen.

Andreas och jag har vetet ända sedan vi var små att vi vill ha familj och barn. Vi är inga karriärmänniskor som strävar efter fina titlar eller ett liv i lyx, nä det har varit en tryggt hem och en kärleksfull familj som vi drömt om.

Vi träffades redan när vi gick gymnasiet. Våra gemensamma kompisar tyckte att vi skulle passa ihop och presenterade oss för varandra. Och så rätt dom hade! Vi har i år varit i hop i 18 år. Vi förlovade oss
1994, flyttade ihop när jag tagit studenten 1995.
1997 flyttade vi in huset vi bor i idag. Det var nog någonstans kring de året vi började försöka bli gravid, men som sagt är det inte att "bara" göra en bebis, tydligen...
Så redan då, fanns tankarna på att adoption skulle kunna vara en lösning på vår eventuella barnlöshet. 
När vi 1999 gick längs altargången för att bli man och hustru, var fortfarande förhoppningen att vi skulle få barn inom snar framtid, men om inte, var det ju bra att vi gifte oss eftersom många av de länder man  kan ansöka om adoption ifrån kräver att de sökande är gifta. Så redan då fanns det med i tankarna och förberedelserna....


År 2000 tog vi kontakt med en fertilitetsutredare och påbörjade utredningarna. Sprang på vårdcentralen i tid och otid för att ta diverse prover. Fick käka hormonpiller och ta hormonsprutor. Och på andra inseminationsförsöket, på försommaren 2001, lyckades vi så äntligen få det efterlängtade pluset på graviditetstestet! :o) Så i januari 2002 kom hon till världen, efterlängtad som få - vår dotter!


När Clara var ca 2,5 år överraskades vi med att lyckas bli gravida på egen hand. Mäh? Kan det vara så enkelt???
Men lyckan varade inte länge. Graviditeten slutade i missfall i vecka 7 och sorgen var stor.

Efter det har det inte blivit någon fler graviditet och åren har rullat på.


Så vid den här tiden ifjol, 2010, väcktes åter tankarna på adoption, Vi pratade och funderade och så bestämde vi oss för att göra ett försök! :)
I april ställde vi oss på kö hos en adoptionsorganisation för att hinna "beta av" kötid tills det (om det) blir dags att skicka ansökningspapperna till något av de länder vi sneglar på.
Men innan vi är där (om vi kommer dit?) är det mycket som ska klaras av. Vi håller i skrivande stund på att avsluta den obligatoriska föräldrautbildningen för blivande adoptivföräldrar. Parallellt med det håller vi på med kommunens hemutredning. Det medgivande eller avslag som hemutredningen kommer att resultera i är det som styr fortsättningen på denna adoptionsresa.
Man kan ju kanske tycka och tro att eftersom vi har ett biologiskt barn att det då inte ska vara några som helst hinder eller problem att få ett godkännande för att få adoptera. men ett adopterat barn har en del andra eller kanske rättare sagt fler behov än ett biologiskt barn. Dessutom har adoptionsländerna olika krav på de föräldrar som de adopterar bort "sina" barn till. Så det är som sagt ingen garanti att vi kommer att få ett medgivande.
Men om vi får medgivande från kommunen är det inte lika med att vi "fått barn". Nä, då ska papperna in till vår adoptionsorganisation. Där ska de läsas igenom, hitta ett land som motsvarar vår profil, sen skickas papperna till det land som passar oss. I det landet översätts papperna till landets språk och så ska vi se om vi blir godkända där. Blir vi det börjar letandet efter ett barn. *Pust*
Så som ni förstår är vi bara i början av en lång resa som vi hoppas får ett lyckligt slut. :)