Resa 2, del 6
Fredag den 7 september 2012
Vi blev godkända i domstolen idag! Nu är vi Ds föräldrar!
Kunde inte hålla tillbaka tårarna när domaren läste upp domen. Vi är så lyckliga!
Vi var såååå nervösa innan det var dags för vår domstolsförhandling. Jag hade handsvett och darrade.
Innan oss var det en amerikansk familj som hade sin domstolstid. De kom ut från domarens rum som glada nyblivna föräldrar till sitt fjärde barn.
Sen var det vår tur.
Rummet som förhandlingen ägde rum i var mindre än jag hade föreställt mig. Förutom domaren, jag och A deltog en sekreterare, en åklagare, vår svensk-ryska tolk, en representant från barnhemmet och en representant från arkhangelskregionen.
När domaren kom in skulle alla resa sig. Sedan fick var och en presentera sig. A och jag fick tala om våra fullständiga namn, födelsedatum, födelseort, hur länge vi varit gifta, våra utbildningar och yrkestitlar.
Sedan, tidigare än jag förväntat mig fick vi hålla våra tal och efter det ställde domaren (som det kändes då) massor av frågor till oss. Först till A och sedan till mig. Vi visade sedan domaren vårt fotoalbum med bilder från vårt hem och från våra möten med D.
Efter det var det barnhemsrepresentantens tur att tala och sedan regionsrepresentantens. Båda bedyrade hur lämpliga föräldrar vi skulle bli till Daniel och vilka fina möten och fin kontakt vi fått med honom.
Domare gick sedan igenom alla våra dokument och alla D dokument.
Efter det var det något de kallar "debatt", vilket innebar att den som ville tillägga något fick göra det. Vi var då tillsagda att bedyra för domaren hur gärna vi vill adoptera Daniel, så det gjorde vi. En viktig detalj var att varje gång vi tilltalade domaren skulle vi säga 'Ers nåd'. Inte det lättaste att komma ihåg i en så pass stressad sits, men jag tror vi sa det varje gång.
Efter allt detta ville domaren ha en paus för att fatta beslut, så vi fick lämna salen under några svettiga minuter.
Med darrande ben gick vi sedan in till domaren igen. Den kvinnliga domaren började läsa upp domen. Hon började med att rabbla våra fullständiga namn, vår adress och allt det andra vi fått säga inledningsvis. Det kändes som en evighet innan domen kom och jag hann tänka 'men snälla kom till saken!'.
Men så äntligen sa hon något i stil satt:
"-Makarna Xxxxxxxxxx godkänns härmed som adoptivföräldrar till D."
Det var då tårarna kom. Jag var tvungen att bita ihop ordentligt för att inte stortjuta av lycka och glädje. Över två års kamp, papperssamlande, längtan och väntan hade äntligen gett resultat. Varenda papper, varenda minuts väntan, varenda tår av förtvivlan och frustration har det varit värt. Vi är sååå glada och hoppas nu att de trettio dagar det tar innan domen vinner laga kraft kommer att flyga fram och vi snart har D i våra liv på riktigt. Nu är våra väskor packade här på hotellrummet i Arkhangelsk i Ryssland. Jag sitter på golvet vid dörren till rummet och skriver detta. Bara för att det är bäst Wi-Fi uppkoppling närmast dörren :) Snart är det dags att krypa ner i sängen och sova några timmar inna vår resa hem imorgonbitti. Ikväll somnar vi med breda leenden på våra läppar. Om vi kan sova alls! :D
Stort grattis!