Life of Maria

Första natten var fruktansvärd. Att sova var omöjligt. Mamma och jag grät tillsammans. Jag minns som starkast hur jag mitt i natten står vid deras diskbänk för att dricka ett glas vatten. En gråtattack river tag i mig så jag hulkande faller in i mammas famn. Allt känns tomt. Slut. Över. Vem är jag om jag inte kommer vara en del av en familj? Min familj! Hur ska det gå för mina barn? Hur ska jag orka för deras skull? Hur ska jag orka för min skull? Jag, mitt i en utbrändhet. Jag trodde där och då att jag skulle kollapsa.

Dagen efter, utan många minuters sömn natten innan, vankar jag av och an mellan våningarna och fönstren i mitt föräldrahem. Jag har ingen aptit. Kan inte sova. Ögonen är söndergråtna och bränner när tårarna gång på gång övermannar mig.
Jag skulle ha varit på jobbet med det var omöjligt. Min fina kollega Mimmi ringer mig och jag snyftar fram vad som hänt och hur allt är upp och ner. När vi pratat en lång stund ringer det på min andra linje på mobilen. Det är Anders. Mimmi och jag avslutar vårt samtal och jag svarar på det andra samtalet.
Anders frågade vart jag var och säger att han står med bilen utanför mina föräldrars hus. Han ville att vi skulle åka en sväng och prata.
På svaga ben gick jag ut i bilen och vi rullade  iväg.
Anders började prata. Han ville inte att jag skulle säga nåt till nån om det han tänkte säga.
Han sa att det var så tomt och fel utan mig hemma. Att han ville att vi skulle fortsätta försöka. Att han visst älskade mig. Men att han behövde lite tid. Några dagar eller kanske en vecka att få tänka.
Mitt hjärta mjuknade och ångesten dämpades. Såklart! Mitt liv kändes som att det kanske kom tillbaka. De ledsna tårarna förvandlades till glädjetårar. Vi tog varandras händer, kramades och sa att vi älskade varandra. Jag sa även till honom att nu, hur jobbigt det än kan bli, men nu får vi ta tag i våra problem. Gräva djupt och vara ärliga mot varandra rakt igenom.
Med lättare hjärta, nästan en känsla av att vi var unga igen, att vi kunde få en ny chans till en ny start, klev jag ur bilen hemma utanför mina föräldrar.
Med lätta steg och hopp gick jag in till dem. Om några dagar skulle jag åka hem igen. Jag förstod såklart att Anders och jag skulle ha en jobbig tid framöver, men vi skulle kämpa.

Vi pratade på telefon flera gånger senare under dagen. Sa flera gånger till varandra att ”jag älskar dig”.

För att inte gå upp i limningen av att vanka runt mellan fönstren i mamma och pappas hus föreslog jag att vi skulle åka en tur med mina föräldrars husbil. Komma bort, se nåt annat och få tiden att gå.
Så vi packade snabbt in oss i deras rullande andra hem och styrde norrut.
Mamma och pappa som älskar att fricampa visste om några fina platser  norrut längs med älven.
Vi åkte längs en vacker väg, tydligen en turistväg, som slingrade genom landskapet längs älven. Otroligt vackert!
Vi stannade vid en rastplats nästan inne i en liten by. En gräsklädd gräsplätt omringad av björkar och  på en liten höjd alldeles intill älven.
Det var en av sommarens varmaste dagar så vi ställde husbilen i skuggan av en björk. Packade ur stolar ur bilen och ställde dem i skuggan bakom husbilen. Jag varvade tiden med att ligga på en filt i skuggan och lyssna på ljudböcker, rasta hunden och vanka runt och prata i telefonen med Anders. Alla den dagens samtal avslutades med ”jag älskar dig”.

Jag sa inget till mina föräldrar, jag hade ju lovat Anders att inte säga nåt än om vad vi pratat om angående att försöka fortsätta vårt förhållande. Jag grät inte längre och mitt hopp hade återvänt.