så nära att inte bli av
Det som var så nära att inte bli av blev så bra..
När jag blev lämnad av den man jag levt med i över 25 år, och det sedan visade sig vara för en 22 åring var det ju inte så konstigt att mitt självförtroende var på nedersta botten. Dessutom med ryggsäcken full av taruma över hur allt gått till.
Jag kände mig gammal, ratad, utbytt och ful. Rent ut sagt oattraktiv på alla sätt och vis.
Så jag kom på en idé för att förhoppningsvis boosta egot och känna av om det var så illa som det kändes. Jag tänkte skapade ett konto på en dateingsida på nätet. Jag var INTE ute efter ett nytt förhållande. INTE ens att träffa nån. Jag hade fokus inställt på att nu var det jag och barnen, men jag behövde verkligen få boosta självförtroendet en smula – om det gick.
Så sagt och gjort. En dag när jag låg nerbäddad dunderförkyld i början av hösten loggade jag in på en dateingsajt jag hört talas om. Lade upp några bilder av mig själv. Fyllde i några standarduppgifter.
Och jodå, det tog inte allt för lång tid innan jag fick några gillamarkeringar på mina bilder, några som till och med ”flirtade” och några herrar/killar/gubbar skickade privata meddelanden. Jag svarade på några meddelanden och hade kortare konversationer. Men man kan träffa på mycket konstigt folk, även på datingsajter….de flesta (typ alla) konversationerna var krystade och stela.
Men, trots allt, hade jag fått min boost av självförtroendet redan efter några dagar. Jag kanske inte var så misslyckad och fel som jag kände mig? Känslan var att det var dags att logga ut ur sajten. Radera kontot helt enkelt!
Så indikerade det att jag fått ett nytt meddelande i inkorgen på datingsajten….
Jag öppnade meddelandet och läste:
”Hej,
Hur har din dag varit?”
Jag stängde av telefonen. Kastade den i soffhörnet, suckade högt och kände att jag inte orkade inleda en ny döfödd konversation. Jag kröp ner djupare i soffan, hostade och snörvlade lite och fortsatta se på tv i väntan på att förkylningen skulle ge med sig.
Dagen efter öppnade jag appen till datingsajten. Tanken var att hitta hur man raderar sitt konto. Men så blev jag av det blinkande lilla kuvertsymbolen, påmind om att jag hade ett obesvarat meddelande. Nyfiken som jag är kikade lite nyfiket in på personens profil och snokade runt bland bilderna av den som skrivit meddelandet dagen innan. Det var nåt i bilderna som sken igenom, som jag fastnade för. Tänkte att jag kan ju lika gärna svara. Jag har ju inget annat för mig.
Så jag svarade…
Efter bara några utbytta meningar hände nåt. Jag, den rätta jag, liksom vaknade. Den Maria jag tappat bort nånstans på vägen.
Samtalet, trots att det var i skrift, flöt på så naturligt. Det brukar ju annars vara så svårt att tolka tonlägen, ironi etc i skriven kommunikation. Plötsligt bubblade det i hela kroppen av glädje.
Vi bytte ganska snabbt till att kommunicera via Messenger istället. Lade till varandra som vänner på Facebook och Instagram.
Plötsligt hade vi skrivit, skrattat, öppnat upp oss för varandra i 7-8 timmar i sträck!
Vi fortsatte ha skriftlig kontakt dagen efter och dagen efter det….på samma otvungna, lättsamma vis.
Så när jag var på stan och tänkte köpa lunch och vi även då skrev till varandra nästan oavbrutet. Jag nämnde att jag tänkte gå till Subway och köpa en lunchmacka. Varpå min ”flirt” skriver nåt i stil med ”åh, har ni Subway i Kramfors?” så jag kläckte ur mig att ”kom hit så käkar vi lunch tillsammans!” Mest på skämt men hoppades innerst inne att han skulle komma.
Han nappade på förslaget och mitt hjärta började dunka hårt i bröstet av nervositet! Jag blev gryyymt nervös! Men vi bestämde att vi skulle mötas på torget utanför Subway.
Det tog honom ca en timma att köra från Resele där han bodde, till Kramfors. Många minuter att för mig att vara nervös.
Jag skyndade mig till min lägenhet, tittade mig i spegeln, borstade tänderna och tog på lite extra deo och hårspray.
Satte mig i bilen och bestämde mig för att jag skulle parkera bilen bakom gallerian. Jag, som sällan backar in i en parkeringsruta och dessutom oftast ställer mig så när ingången som möjligt, valde att backa in ii en ruta längst ner i hörnet av parkeringen. Jag hoppades att det var till samma parkeringsplats han skulle komma och parkera så att jag skulle kunna tjuvkika på honom lite innan vi möttes. Jag väntade, kollade mobilen, kollade i sminkspegeln 100 ggr. Rättade till smink och hår. Men kunde inte se någon som stämde in på honom komma inkörande på parkeringen.
Tillslut plingar det till i mobilen och han meddelar att han sitter på en bänk på torget och väntar. Han hade parkerat sin bil på Willys kundparkering…
När han meddelat att han var på torget smög jag nervöst iväg längs med gallerians yttervägg, förbi biblioteket. Jag rundade hörnet och entrén till gallerian och klev in på torget. Hann se honom sitta avslappnat tillbaka lutat på en parkbänk utanför Anybody med mobilen i händerna. Så tittade han upp, mötte min blick log och klev upp från bänken. På darriga ben gick jag över torget in i hans famn och vår första kram.
Nyseparerad och genom att min separation var ”the talk of the town” under den här tiden så förslog jag att vi istället för att sitta och äta inne på Subway och till allmänhetens beskådan föreslog jag att vi skulle ta med oss mackorna och åka iväg och hitta nåt trevligare sälle att sätta oss på. Så vi tog min bil och åkte till Kramforsviken. Där vid ett av borden blev vi kvar i flera timmar efter att det bara låg några smulor kvar på bordet som rest av mackorna. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och det var nog nånstans i detta ögonblick som jag insåg att det här, vi, kunde va på allvar. När jag fick lite panik över att hans fyra barn har så ovanliga namn och jag kände att jag ju måste lära mig deras namn eftersom min framtid är med honom och dem…
PS. Jag kan namnen på dem nu :D