Life of Maria

Så har det gått några veckor igen sedan jag skrev nåt här inne.
Livet och vardagen rullar på hos familjen Huller-om-buller.

Vi har firat studenten för äldsta juvelen och nu när A och jag fått en bättre relation valde vi att fira henne gemensamt hemma hos mig och H. Istället för, som det var tänkt innan A och L separerade, att jag, H och mina föräldrar skulle fira henne hemma hos oss på eftermiddagen och att hon sedan skulle åka till A för att bli firad där av A, farfar och Ls familj på kvällen.
Skönt för studenten att slippa hasta emellan för att bli firad av "alla"!

 

Som jag skrev om i tidigare inlägg så blev jag väldig känslig och gråtmild i samband med As och Ls separation. Tankarna malde och hjärnan gick på högvarv med att försöka komma underfund om VARFÖR det landade så hårt i mig.
Med det var i samband med studentfirandet och ett samtal med en av gästerna  som polletten plötsligt förr ner. Jag vill inte gå in på hur det samtalet löd som gjorde att jag plötsligt kom till insikt.

Men....kontentan av insikten är att A, (liksom vissa andra som umgås med Ls mamma) blir "personlighetsförändrade". De påverkas starkt av Ls mammas åsikter och tankar.

 

Jag och A har pratat mycket den senaste tiden och kommit fram till att vi har en hel del att avhandla efter vår kaosartade separation. Jag har sagt till honom att jag aldrig kommer att kunna förlåta HUR det gick till och HUR han behandlade mig under den perioden. Men att vi behöver få ett bättre avslut. Eller rättare sagt, som Henrik rättade mig, för att A och jag ska få en bättre fortsättning, avslutet har vi ju redan haft.
I ett av dessa samtal med A berättade jag min "insikt" om hur JAG upplevde honom då kontra den han är nu (och var innan vår kaosartade separation). Jag var tydlig med att det är mina tankar och mina åsikter och att det inte behöver vara hans sanning. Jag sa att jag under separationen inte kände igen honom som person. Att hur jag än försökte att prata, provocera och försöka nå fram till den person jag känt i över 20 år så lyckades jag inte. Det kändes som att han styrdes av L och Ls mamma och att det han sa och hur han handlade inte var han. Inte den A jag känt som föraktat ALLT av det han då utsatte mig för.

När han nu för några veckor sedan dök upp utanför min och Hs dörr och berättade att han och L gjort slut så stod den A jag alltid känt där igen. Det liksom kändes i luften att han var "tillbaka", var sig själv igen.

(Till och med Henrik som knappt känner A kan märka skillnad på hans personlighet nu jämfört med när han fortfarande var ihop med L.)

A höll med!
Ännu en sten föll från mitt bröst. Jag har ju även där alldeles för ofta tvivlat på mig själv och mina tankar. Men nu föll ännu en pusselbit  på plats.

 

 

Jag vet inte om detta inlägg 'make any sense' för er som läser 😅
Men när jag själv får ner orden på pränt och på så vis får en överblick av mina tankar och saker som sker får jag en större förståelse för mig själv.😅 För varför jag mår som jag mår just nu. Att tankarna mal och tårarna bränner bakom ögonlocken titt som tätt.
Det är ju hur mycket som helst att bearbeta!

 

Jag är så glad och tacksam för att jag har Henrik som i sin famn fångat upp mig och mina tårar och att han ser och förstår varför dom flödar över. Att han står och stått ut med mig och mitt kaos från första stund han kom in i mitt liv. Jag hoppas han ser och förstår hur mycket han betyder!