mer spännande än nödvändigt
Gårdagen började mer spännande än nödvändigt...
Jag kom iväg hemifrån i ovanligt bra tid. Sonen D åkte md för att bli skjutsad till sin pappa för att senare gå därifrån till skolan nån timme senare.
Tyvärr är jag sån son stressar i de flesta situationer även fast det inte alls behövs. Så även denna morgon.
Så på väg från vår lilla by och ut mot riksvägen det bar. Säkert i högra hastighet än tillåtet. I korsningen ut till riksvägen är det stoppskylt och det vet ju alla som har körkort att det innebär att man måste stanna bilen och alla fyra hjulen ska stå stilla.
Nu är det så att man har väääldigt god sikt till höger och ser flera hundra meter om det kommer någon bil eller andra trafikanter. Det gjorde det denna morgon. Några bilar på rad, men på väldigt långt håll, så jag fuskade och stannade aldrig vid korsningen utan svängde ut eftersom jag såg att det skulle funka bra.
Ute på riksvägen medans jag börjar gasa upp för att komma upp i de 90 kmh som gäller tittar jag i backspegeln
Hmm....den där bilen som kör först kan väl inte va...? Det är väl inte en civil polisbil...? Eller ?
JÄVLAR!
När den kom närmare så såg jag att det tom var en målad polisbil....
-Jäklar Dxxx! säger jag till sonen, nu kan vi bli stoppade av polisen. Mamma körde mot stopp...
Mycket riktigt så blinkar bilen med både blå och röda lampor så hela spegelbilden min backspegel ser ut som ett 80-talsdisko.
Med darrande ben och ökad puls saktar jag in och stannar vis vägrenen. Jag hinner tänka att shit vad dyrt det här kommer bli....
Trycker på knappen så sidorutan åker ner medans den rödskäggige, bredaxlade poliskonstapeln närmar sig.
Innan han ens hinner hälsa säger jag med väldigt skyldig uppsyn och bekymrat ihopdragna ögonbryn:
-Jag vet precis vad jag gjorde....
Tänker att det är lika bra att lägga sig platt. Jag har haft körkort i 25 år och VET vad stoppskyltar betyder, vare sig jag anser att man kan se långt i den korsningen eller inte så gäller ju den regeln även för mig.
Konstapeln säger med barsk röst och allvarlig stämma att "du vet att du kan tappa körkortet genom att inte stanna vid stopp va?
-Ja....kvider jag (Fast tänker att ”åh fan kan man till och med TAPPA körkortet?! Jag trodde det "bara" var böter..”)
Konstapeln sneglar lite på de passerande bilarna (jag hoppas det inte är några grannar eller andra bekanta som sitter i de bilarna och ser mig skamset stå framför den diskoblinkande polisbilen) och fortsätter:
- Du vet att det är lika illa som att blåsa förbi rödljusen inne i stan?
Jag: -Jaa...jo...
Konstapeln: -Och ändå gör du det! Framför en polisbil!!
Jag säger:- Jaa..... (och tänker ”såklart att jag gjorde!! Sååå typiskt min otur!”)
Jag fumlar fram mobilfodralet för att ge konstapeln mitt efterfrågade körkort och är i paniken på väg att ge honom betalkortet. Försöker nervöst fnittrande skoja till det med att säga:
-Oj då..! Jag höll på ge dig det här på en gång...
Konstapeln skrattar inte.
Han tar körkortet, frågar om bilen är min, och går iväg bakom bilen en stund. Jag såg genom "diskoblinket" hur han knappade på sin handdator. Jag såg för mitt inre hur tusenlapparna och körkortet fladdrade iväg.
(Sonen D såg för sitt inre hur han fick gå den dryga milen till skolan.)
Konstapel kommer tillbaka till min öppna sidoruta. Han räcker tillbaka minn körkort och säger
- Det där kommer du aldrig göra om va?
-NÄÄ-Ä!! svarar jag.
Konstapel ler, och önskar mig en fortsatt bra dag.
-Tack! Tusen, tusen tack! säger jag.
Sonen D säger:
-Mamma stanna i den korsningen hädanefter, snälla!
Jag hade tänkt köpa en trisslott igår för det måste ha varit min turdag! Men jag glömde, tror ni turen håller i sig så jag bör köpa lotten idag?