Life of Maria

När jag var barn brukade jag "shaka loss" hemma i vardagsrummet i Bollsta till de knastriga tonerna av pappas LP-skivor. Hallå du gamle indian och Så gick det till när farfar va ung var då favvolåtarna att svänga på rumpan och stampa med fötterna till. I lågstadieålder lärde mig mamma att ta mina första riktiga danssteg. Det var vals. Etttvåtre, etttvåtre... 

På sommarloven åkte vi på husvagnsemester. På den tiden fanns ingen AC i bilen och det var oooolidligt varmt ibland att åka bil dagtid. Så oftast var det kvällar och nätter som vår blå Volvo rullade fram på vägarna med husvagnen på kroken. I baksätet släppte lillebror och jag loss våra bilbälten när ögonlocken blev tunga och kurade skavfötters ihop oss under en filt. Billjuden ackompanjerades  av mammas kassettband som mestadels erbjöd dansbandsmusik och till detta vaggades vi till sömns.
Ofta vaknade vi av sommarnattens kyliga bris som virvlade in under filten när bildörrarna öppnades och det var dags att krypa in i "husisen" för att vi stannat och slagit läger för att dagen efter rulla vidare. Både på kassettbanden och mot nya semestermål. Tillslut satt texterna som ett smäck och mamma och jag sjöng "vackert" om leende guldbruna ögon och en liten fiskehamn tillsammans med Vikingarna.

Från vals gick jag vidare till att nöta parketten i vardagsrummet med att lära mig foxtrott och för att ha något att träna till satt jag bänkad vid radion på lördagsförmiddagarna med pekfingret på record-knappen och bandade bland annat Lotta Engberg. Blev sååå irriterad när programledaren inte kunde hålla snattran tills låtarna var slut! Så mina "blandband" bestod oftast av trefjärdedels låtar som alla slutade på samma vis - med Kent Finells prat! Ibland tog bandet slut för låtarna - ännu mer irriterande! Men jag spelade banden om och om igen fram till nästa lördag när de fylldes på med nytt material.

Ok, jag lyssnade på annat än dansband också så klart. Så på banden från högstadietiden är det istället Kaj Kindvall som pratar sönder låtar som The postman-song och andra smäktande ballader. Jag äääälskar ballader, såna som det går att mysfoxa till! =D

När jag började sjuan slog en odrömd dröm in!
JAG VÅGAR STUFFA!  Skrek det ut från flygblad på Ytterlännesskolans anslagstavlor och lokalblaskans annonssidor. Danskurs för ungdomar på Bollsta Folkets Hus till levande orkestrar. Ojojoj....sicken grej!

Med bästa tröjan, snyggaste brallorna och tuperad, hårt sprayad 80-talslugg gick jag och min kompis Ullis till Bollsta FH med fjärilar i magen.
Bollsta bågnade av förväntansfulla ungdomar, som killar för sig och tjejer för sig stod runt dansgolvet och på stället trampade foxtrottsteg under ledning av Gudmundråringens instruktörer.
Så småningom parades vi ihop med en danspartner och trevande fattade det traditionella dansgreppen och med ögonen på våra egna fötter stapplade vi runt och räknade tyst för oss själva dansstegen. (ett, två, tre och ihop, ett, två, tre och ihop).

När vi efter några veckor blivit riktiga "proffs", skippat det traditionella dansgreppet och istället vågat låta killarna hålla båda händerna runt midjan så bestämde vi att det var dags att stanna kvar efter "våga stuffa" och inviga oss i den riktiga dansvärlden där det händer på riktigt!
Och gissa om lyckan var fullständig när han med stor H gled fram, räckte mig sin hand och svävade ut med mig på dansgolvet. Låten som bandet spelade var All i wanna do is make love to you Guuuu så pinsamt! För en oskuldsfull och okysst 13-åring som var upp över öronen förälskad...




Nåt år senare anmälde jag mig till buggkurs. Kurs blev till träning två kvällar i veckan. Tränandet ledde till långa bussresor till danstävlingar och eller kortare bilresor till dito. Tävlingarna gav väl varierande resultat, men någonstans, i en bortglömd låda på vinden kan man nog hitta några medaljer och pokaler som bevis på att tanten har taktkänsla! =)

Kvällarna på Bollsta folkets hus blev oräkneliga under några år, och som mest kunde de taniga tonårsbenen få kämpa sig igenom 6 timmars dans och andå inte vara nöjda, utan upprepa samma procedur nästkommande helg.
Dessa timmar födde några fler "han med stor H", och på tonårsförälskernas små moln seglade jag genom stjärnklara vinternätter hem till flickrummet och med ett leende på läpparna längtade efter nästa och nästa och nästa danstillfälle...


Så jag trodde ju i mina naiva tonårsdagdrömmar att han som skulle bli "han med stort H", the love of my life, min själsfrände och blivande make skulle valsa fram till mig på en lövad loge, få mitt hjärta att slå i buggtempo, ta mig i sin famn sväva runt med mig i sin famn i en myyyysfox och  sen så skulle vi dansa dansa dansa resten av våra liv.

Så när han med stort H, eller A visade det sig, lufsade in i mitt liv, med jackan nonchalant på hängande på axeln,
jeans som hakat upp sig på cowboybootsen och freestyle i öronen, blev jag lite snopen. Han var dessutom musiker. Och det är väl allmänt känt - musiker kan inte dansa! Inte denne musiker heller....
Och freestylen då? Jo, det var visst musik i den.....PUNKmusik!  VA?!

Men vi dansade i alla fall! =) Inte till punk och inte till dansmusik, men till en balad, som jag inte minns vilken det var och det blev inga foxsteg, utan en hederlig trampa-runt-till-musiken-tryckare. Och jag blev kär!
Ibland slår ödet oss med häpnad minst sagt...


Men jag har lyckats "hjärntvätta" min punkare och idag är han en mycket duglig foxare, till och med duktig sådan och han behärskar till och med några buggturer. =) Han har till och med yttrat att "det var länge sen vi var på dans, vi måste åka iväg och dansa snart!"


Nu är det inte ofta vi kommer iväg till något danshak. Bekvämligheten tar ofta över när helgen infaller och så blir tv-soffan så fantastiskt skön att sjunka ner i. Men ibland suger det i "danstarmen" och det gör det nu i skrivande stund. Kanske kanske kanske bär det iväg till Dansmaran i Ö-vik i slutet av månaden. Någon som vill med?


Ps. Tack mamma för att du invigde mig i dansens underbara värld genom att lära mig mina första danssteg!