Life of Maria

För ett år sen var det måndag den 16 april.

Vi väntade varje dag på att telefonen skulle ringa. Att adoptionsorganisationen skulle ringa och meddela att det nånstans i det stora landet i öst skulle finnas ett litet barn som inget hellre ville än att få en familj.

Min längtan kröp i mig, kröp i skinnet på mina armar. Tankarna gick ständigt till när, var och hur detta magiska samtal skulle komma. Jag hade inbillat mig att dessa samtal kom till de väntande familjerna på fredagar. Eller i alla fall på förmiddagarna. Eller strax efter lunch. Så när klockan varje dag passerade 15 ansåg jag att chansen för att samtalet skulle komma just den dagen var förbi. Så mobiltelefonen satt som klistrad i min hand fram till den tiden på eftermiddagarna. Jag hoppade till varje gång det ringde eller kom ett SMS.

Men som sagt. När klockan passerade 15 om vardagarna så kröp besvikelsen sig på. Blandades med den längtan som kröp och gnagde i mig.

Så även denna måndag den  16 april 2012. Jag jobbade i receptionen på min arbetsplats den dagen.
Vi  15.40 bad jag min kollega och vän Lena att passa receptionen åt mig en stund medan jag skulle ”pudra näsan”.

Kom på på vägen till toaletten att jag glömt mobilen på skrivbordet. ” Äh, skit samma, det är för sent för DET samtalet i dag ialla fall…” tänkte jag och gick och gjorde det jag skulle.

När jag kommer tillbaka till receptionen säger Lena att min mobil ringt. Jag kollade numret och blir alldeles kall och varm på samma gång. På displayen ser jag adoptionsorganisationens nummer!

-”Lena! ”, nästan skriker jag, ”det är dom. DOM har ringt!!”

-Men ring tillbaka!, säger hon storögt.

Med darrande händer (ben, armar, hjärta, ja allt!) ringer jag tillbaka. Telefonsvarare. Telefontiden är ju så klart slut…

Provar desperat att ringa A. Upptaget.

Provar A igen. Upptaget…

Paniken stiger i mig.

Telefonen ringer .

Det är A.

-”BFA har ringt mig, men jag hann inte svara!!” nästan skriker jag

-”Jag vet, samtalet kopplades till mig” säger A. (jag har min telefon kopplad till hans)

-”Vad ville dom?” frågar jag darrande.

-” Vad tror du?” säger A. ”Vi har fått barn.”

Jag börjar gråta tror jag. Eller rättare sagt jag blir så glad att jag inte kan gråta. Jag slänger mig om halsen på Lena, som förstår vad som hänt, och frågar A i samma veva om det är en pojke eller flicka, och hur gammal.

Jag avslutar samtalet med A. Kramar Lena igen. Darrar. Säger att jag måste åka hem. Rusar in till kollegorna i växeln, hojtar att jag måste hem nu för jag har faktiskt precis blivit tvåbarnsmamma!!

Rycker åt mig handväskan och rusar ut genom dörren.

Samtalet kom till slut. På en helt annan dag och en helt annan tid än jag trott. Men precis på dagen  två år efter att vi tog vårt allra första steg mot att adoptera, genom att posta vår första ansökan.

Idag är det alltså 1 år sedan det magiska samtalet kom.

Just nu ligger han i sin säng och sover.

Vår son.

Detta är en av de bilder vi fick mailade till oss 
för ett år sedan. Vår prins D.