De oskyldiga barnen
Idag kastar jag mig mellan ämnena. Från ytliga Svenska Hollywoodfruar till något mycket allvarligare. Något som ligger mig mycket närmare hjärtat.
Mitt intresse för politik är litet. Näst intill obefintligt. Särskilt utrikespolitik. Men barns välbefinnande och alla barns rätt till att få växa upp i en varm, kärleksfull och trygg familj är det viktigaste som finns. Oavsett var man är född.
Efter att vi adopterat vår son från Ryssland har vi fått en stark relation till ett land till förutom vårt Sverige. Vi spetsar öronen lite extra när vi hör ordet "Ryssland". Så när det för några veckor sedan rapporterades från Ryssland att landet stänger för adoptioner till USA skruvad vi upp ljudet på TV'n lite extra.
46 amerikanska familjer drabbas och desto fler barn. I nuläget. Hur många ryska barn kommer inte att drabbas om Ryssland stänger sina gränser för adoption till även de flesta EU länder?
Varför straffa de oskyldiga barnen?
Jag har så mycket känslor inom mig angående detta, men kan inte sätta ord på allt. Hittade istället en artikel i ämnet som beskriver barhemsbarnens vardag och vad som händer den dag de blir vuxna och måste ut i det Ryska samhället, ensamma och helt oförberedda.
Som de flesta adoptivföräldrar var inte vårt mål med adoptionen att ses som hjältar som hjälper ett föräldrarlöst barn. Framförallt vill vi inte att Daniel ska växa upp och känna någon tacksamhestskuld till oss, aldrig!
Vi är istället otroligt tacksamma för att få ha just honom i våra liv.
Vi är tacksamma för att Daniel blivit fint omhändertagen under sin tid på barnhemmet. Han har absolut inte bott på ett så "flådigt" barnhem som ett av de som beskrivs i artikeln som hade pool och massagebadkar, långt i från. Men vi fick uppfattningen av att, trots att det var ganska omordernt och slitet jämfört med svensk standard, så fanns det mycket kärlek från personalen till barnen. Men det ersätter långt ifrån en egen familj.
Vi är så tacksamma för alla människor vi träffat under vår adoptionsprocess, både här hemma i Sverige och i Ryssland, som hjälp och stöttat oss.
När vi i mitten av oktober förra året befann oss i Sankt Petersburg och Andreas åkte till Svenska ambassaden för att äntligen få hämta Daniel visum och skakade hand med , en av alla de hjälpsamma ryssar vi träffat på, och från djupet av våra hjärtan tackade för all hjälp vi fått. Då säger denne ryske man:
-Thank you for saving life!
Dessa ord får avsluta detta inlägg och jag hoppas att de ryska politikerna tar sina förnuft till fånga så fler barn får en chans till de liv de förtjänar.
fint skrivit