Life of Maria

 

Jag är den första att erkänna att mina barn inte är några änglar. Som alla familjer har vi våra ups and downs. Diskutioner och bråk. Men även mycket trevliga stunder med skratt och glädje och gemenskap.

 

Men som sagt några änglar är dom inte och jag är långt ifrån någon världsmästare i föräldraskap.

 

D har en stor tung ryggsäck från sina första 3,5 år och som kommer att följa honom genom hela livet. Vad den innehåller vet vi bara små bits and pieces av, men vi hjälper honom att packa upp och reda ut allt eftersom. Det är ingen lätt uppgift för varken honom eller oss. Frustationen är många gånger mycket stor - från både hans och vårat håll.

 

Det kan vara svårt att sätta ord på sina känslor, framförallt när man är barn. Och  även om man inte minns sin första tid i livet så sätter den djupa spår.  Kan man då inte uttrycka sina känslor i ord, eller förstå varför man känner som man gör i olika situationer är det lätt att bli arg, frusterard och stressad.  Har man då även fått lov att bygga upp ett hårt skal och klara sig mycket på "egen hand" och fått "slå sig fram" för att synas, höras och framförallt överleva, så sitter det djupt rotat.

 

D är en fantastisk pojke. Vi har jobbat hårt med att komma innanför den "bubbla", som han från början i sitt nya liv hos oss, stängde sig inne i ganska ofta. Det har tagit tid och kraft att "picka hål på bubblan", få komma in och få honom att söka stöd och tröst hos oss. Att släppa ut sina känslor i sorg och tårar istället för i bara ilska.

 

Vi har kommit långt sedan han kom in i vår familj för snart tre år sedan, men vi har mycket kvar att kämpa med.

 

D är 6 år nu och i mångt och mycket som vilken sexårig pojke som helst. Så det är lätt att glömma den tunga, osynlia ryggsäck han släpar runt på och som påverkar hans agerande i väldigt många situationer.

Det blir många gånger fel. Han blir lätt yvig, högljudd, stressad och fysiskt utåtagerande. Både i för honom positiva och negativa situationer. Och eftersom han har så djupt rotat i sig att klara sig själv och "slåss" för sin överlevnad så tar han lätt till nävarna om kompisarna försöker "sätta sig på honom".

 

 

Jag känner igen mig så väl i artikeln jag länkar till ovan och jag håller med fullständigt i skribentens åsikter. Vi har verkligen fått kämpa, skälla bråka och tillrättavisa i alla möjliga situationer. Många gånger har vi frågat oss själva om vi är för hårda/stränga? Men vi måste ju lära våra barn att man kan inte få sin vilja fram genom gråt, skrik ilska och knytnäver.

Visst, vi släpper lite på tyglarna ibland vi med, eller väljer våra strider. Eller helt enkelt inte orkar med strid nummer 45567 för dagen.   Men på det stora hela har vi av D(och även C) lärt oss att konsekvens och vägvisning till det rätta lönar sig.

 

 

Artiken ovan berör även ämnet "att säg till eller ifrån till andras barn". Vilket jag är helt för! Gör mina barn nåt tokigt ska dom bli tilrättavisade, av mig eller någon annan. Jag brukar tala om för barnens kompisars föräldrar att de ska "riva i" till mina barn om det behövs och gärna även tala om för mig hur lekstunden fungerat om jag inte funnits i närheten. Det hjälper ju mig/oss att kunna ta tag i eventuella problem genom att prata om det hemma, eller att lyfta bra saker och uppmunta.

 

Men....det finns ju några "men"..... (ja inte inte ordet "men" som flertalet av ordet "man").....tyvärr finns det ju som artikeln belyser föräldrar som inte kan, vill eller orkar. Sen finns det även det jag kallar "enögda" föräldrar. de som bara ser andra ungars fel och brister och inte ser att deras egna barn också kan få  horn i pannan och inte alltid är så rara och trevliga. Mycket tråkigt.

När mina barn kommer till mig och upprört talar om att "den eller den  kompisen slog/sparkade/bet mig!" brukar min första fråga vara "ja men vad gjorde du då innan?"  Det är ju sällan (som klychan säger) ens fel att två träter.