Life of Maria

Jag har sedan jag var barn, ca 10-12 år, haft undulater i omgångar. Min brorsa fick familjens första undulat i födelsedagspresent av en kompis. För att brorsans undulat skulle få sig en kompis så fick jag en undulat.
Pelle och Pellerina hette dom. Fantasifulla namn va?!

Pelle och Pellerina var två tama, nyfikna fåglar som gärna var med oss i familjen. Dom bodde i sin bur i köket men fick varje dag komma ut ur buren och sträcka på vingarna. Då passade dom gärna på att vara med vid middags- eller fikabordet. Minns att dom älskade att äta smör från kanten av smörasken eller från våra mackor.

Pelle och Pellerina fick så småningom fem söta små ungar.
Dessvärre tog då min mammas allergi fart. Undulatungar dammar väldigt och detta damm, som uppstår när deras fjäderdräkt bildas, är mycket irriterande för fågelallergiker...
Så vi var tvungna att sälja vår fina fåglar.

När jag flyttade hemifrån, efter att jag gått ut gymnasiet, skaffade jag mig först en, sen två, sen flera undulater. Jag gav mig inte på att försöka låta dem få ungar så  tidigt, det var först när dottern Clara var ca 4-5 år som vi satte in en holk till dom undulater vi hade då. Det föddes några kullar och jag och Clara döpte kullarna i alfabetisk ordning. Claras absoluta favoritnamn under den perioden var ´Anita`, så det minns jag att en av ungarna fick heta.

Vi hade en gammal hund samtidigt med detta, en amerikansk cockerspaniel. Men jag kan inte minnas att han brydde sig så mycket om pippina, trots att han var fågelhund.
När den vovven av ålderdom lämnade oss skaffade vi en grand danois-kille. Jag trodde lite naivt att det skulle gå hur bra som helst eftersom det inte är en fågelhundras. Men denne "lille" kille var vääääldigt intresserad av undulaterna. Så när dessa som vanliga var ute och flög om dagarna gällde det att hålla vakt och skydda dom små flygarna. Donken, som hunden hette, hoppade i stora bågar inne och gläfste efter fåglarna. Vid flera tillfällen var det rena turen att jag hann rädda fåglarna från hans stora gap!
Så till min stora sorg fick vi hitta nytt hem till den lilla undulatfamiljen.

För några år sedan när Donken för länge sedan redan lämnat jordelivet började jag längta så efter undulater igen. Jag drömde på nätterna att jag hittade undulater i förråd eller garderober hemma, att jag ställt undan dem där och att dom överlevt efter all år!
När längtan blev tillräckligt stark köpte jag först en och sen en till liten sötnäbb.
Undulater finns i flera olika varianter, bla engelska och vanliga/australiska/färgundulater. De två första jag nu köpte var vanliga/australiska/färgundulater. Jag läste på en hel del även om engelska varianten och blev såååå sugen på att ha några sånna också. Jag efterlyste engelska undulater i närområdet i olika Facebookforum men fick inget napp. Hittade inga uppfödare här i Västernorrland eller Norrland.
Tillslut hörde en uppfödare i Stockholm av sig, och jag åkte ner och köpte mina tre första  engelska undulater av honom.

Det var början till Ådalens Undulater, som jag först kallade Marias undulater.
Jag satte in holk till de vanliga undulaterna och snart hade dom pipande så bäbisar i holken.  Detta par fick ytterligare några kullar innan dom engelska undulaterna var mogna för att häcka.
Med tiden köptes det in fler undulater. Många människor som hittade Ådalens Undulater via Facebook hörde av sig när dom av olika anledningar var tvungna att göra sig av med sina undulater, och så utökades undulatflocken.

Så småningom när undulaterna fått ett eget rum flyttade det även in kakaduor, nymfkakaduor och halsbandparakiter. Jag levde min dröm!
Undulatkullarna har i alfabetisk ordning passerat bokstaven Q och många sötnäbbar och deras människor har hittat varandra genom Ådalens Undulater.

I sensomras eller höstas blev jag förkyld. Halsontet satt i i flera månader och förkylningssymptomen kom och gick i olika grader.
Ungefär samtidigt började min sambos fågelallergi bli värre... vi och framför allt sambon, förnekade det nog in i det längsta.

För ett par veckor sedan, när jag hostande och kraxande inte kunde sova en natt fattade jag det tuffa beslutet; för min och sambons hälsa MÅSTE vi hitta nya hem till våra sötnäbbar.

Idag har de flesta av de vuxna fåglarna redan flyttat till sina nya hem. Ungarna i undulatkullarna O, P och Q ska få växa på sig och bli flyttfärdiga innan dom välkomnas av sina nya, längtande ägare.

Det kommer bli tomt så klart. TYST och tomt. Men allt har sin tid och framför allt -  hälsan måste gå först.