Life of Maria

Energidränerad.

Så känner jag mig nu.

Lisa och Anders har gjort slut.

Jag skulle kunna hånskratta, säga "vad var det jag sa, det kommer inte hålla", jag skulle kunna gnugga händerna och känna att nu är det payback time.
Men det gagnar ingen, allra minst mina barn.

A mår skit emellan åt, och ringer....MIG!
Jag lyssnar, ger råd och säger mitt hjärtas mening i mycket. Inte på ett elakt eller hånfullt sätt, för som sagt å är det meningslöst. Det ändrar inget av historien. Jag kollar av vad som händer och ger tips för att varna för hur jag vet att dom (Lisa med föräldrar) tänker. Jag gör det för att om A inte mår bra orkar han inte vara en bra pappa till barnen.

Henrik är fantastisk. Han har erbjudit A att komma till oss om han vill "fly" eller bara ta en fika...

Samtidigt är jag LIVRÄDD att allt detta kaos ska sabba mitt och Hs förhållande. När det inte ska behöva påverka oss alls.

Oj så många tårar jag fällt. Jag fattade först inte varför.
Men så fick jag ett SMS av en fin vän som stöttat/stöttar mig i hela den här kaosartade resan. Han omnämns som Marcus i min berättelse.
Han skrev att det är viktigt att leva med sin historia, INTE i.
Jag insåg så att Lisa och Anders separation slungat mig tillbaka in ihistorien känslomässigt. Tårarna rinner och många gånger kan jag inte greppa känslan kring varför.
Detta stjäl min energi och jag är tröttare än vanligt. Håller nästan på att somna vid skrivbordet på jobbet.

Jag har ingen som helst skyldighet att fånga upp A, särskilt inte med tanke på hur lite han brydde sig i mig och hur jag skulle orka vara en bra mamma.
Jag som av A blev kallas egoistisk.

När jag nämnde för dottern att pappa mår skit, att hon kan ju kontakta honom och kolla läget. Sen att jag inte hade nån skyldighet att bry mig i honom, så svara de hon att -"Nä, men mamma det är väl för att du har empati!"

Det här blev ett rörigt inlägg. Men det är precis så röriga mina tankar är just nu.