Life of Maria

Tillsammans med Lisa gav Anders och jag oss in till Stockholm en dag för lite shopping. Vi gick in tillsammans i vissa affärer och ibland delade vi upp oss.
Lisa och jag gick tillsammans till flera klädbutiker bland annat.
Anders som kunde vara dålig på att unna sig att köpa kläder till sig själv kom ut från en butik med kassar i näven. Jag blev så glad att han hittat nåt han gillade och köpt det!

Vi gick tre i bredd efter gatan, om jag minns rätt i närheten av fontänen vid Sergels Torg. Jag till vänster om Lisa som gick mellan mig och Anders. Lisa och jag var nyfikna på vad Anders köpt så han lyfte halvt om halv upp plaggen ur påsen. Lisa lutade sig då fram för att se bättre och skymde då sikten så att jag inte kunde se det Anders visade.
Jag sa då när Anders var på väg att släppa ner plaggen i påsen igen att ”kan jag också få se?”
Då fräste han åt mig: -” Men kom hit då!”

Det gjorde ont. Att han så glatt visade plaggen för Lisa.
Att jag som glatt mig så åt att han köpte kläder till sig själv skulle bli snäst åt för att jag så gärna också ville se.

______________________________________________________________________________

Hemma igen var vi tillbaka i fasadrenoveringen, men en av dagarna tog vi paus. Det intensiva arbetet fick vila en dag och kanske även vi. Just den dagen hade jag otroligt mycket energi och arbetslust. Typisk , när jag fått piska mig till att komma igång annars. Men jag försökte glädja mig åt det lilla och ta vara på energin och lusten att skapa. Vår dotter Saga hade en kanin som bodde inne i köket i sin bur, men på sommaren tyckte han om att vara ute. Så jag utnyttjade spillvirket från fasadrenoveringen och tidigare projekt och började så snickra en utomhusbur åt kaninen Dumbo.
När jag påbörjat nåt vill jag helst bli klar på en gång. Eller i alla fall göra klart det samma dag. Om det är möjligt. Medan avsnitt på avsnitt av sommarpratarna i P1 i spelades i mina hörlurar mätte, sågade, och skruvade jag på mitt projekt. Anders var snäll och åkte och köpte det material som saknades så som vinkeljärn och häftklammer.
Senare på kvällen åkte Anders och Lisa till båthamnen. Anders brukade träffa en kompisn där på fredagarna för att basta och dricka öl. Den här kvällen följde som sagt även Lisa med dit.

Jag jobbade på med buren till långt in på natten och blev nästan klar. Det som fattades var taket/luckan över buren.
Jag kände mig nöjd med min insats.
När Anders och Lisa kom tillbaka på natten höll jag precis på med det sista för att sen plocka ihop och gå in och lägga mig. Galet trött och mör i kroppen efter en hel dags och en halv natts byggande.
Både Lisa och Anders berömde bygget och tyckte att jag slitit alldeles för länge!

 

Vid ett senare tillfälle, jag kan inte minnas när eller riktigt varför diskussionen kom upp. Men då får jag istället höra av Anders att jag inte hjälpt till tillräckligt mycket med fasadbytet men att jag minsann istället la massor av tid på att  bygga en kaninbur. Att det var på den dag när INGEN gjorde nåt åt fasadbygget kommenterade han inte. Att jag själv var glad åt att jag i min utbrändhet hade en dag av energi och lust att göra nåt, kunde han inte heller se som positivt…

Semestern tog så småningom slut och jag var tillbaka i vardagen och på jobbet.

Lisa skulle en kväll fylla i någon slags ansökan via nätet och satt vid vår dator med detta sent en kväll. Anders och jag skulle båda upp och jobba tidigt. Jag hade duschat och tänkte gå och lägga mig.
Jag försökte få med mig Anders ner och lägga sig också, men han vill hjälpa Lisa lite, skulle strax gå och lägga sig han med sa han.
Jag gick ner men hade inte ro att lägga mig. Tankar på att dom hade nåt ihop hade gnagt i mig ett tag. Tänkte att om jag lyssnade ordentligt på dem där dom satt en trappa upp kanske jag skulle höra om dom sa nåt, gjorde nåt som indikerade på att min oro var befogad.
Men det enda jag hörde var pratet kring det formulär, eller vad det var, Lisa höll på fylla i.
Så småningom övergick samtalet till den sjukdom/diagnos Lisa har. Och så blev det tyst en lång stund.

Jag gick upp för att åter igen påtala för Anders att det var jättesent och att han borde nog sova eftersom han hade jobb dagen efter. Han satt då och intresserat läste nåt på datorskärmen. Jag frågade vad han gjorde och han sa att han höll på att läsa på lite om Lisas sjukdom. Han skulle bara läsa klart sen skulle han gå och lägga sig.

Jag går tillsammans med min nu ännu större ångestklump i bröstet tillbaka ner i sovrummet.
Jag har en kronisk sköldkörtelsjukdom som jag fick diagnostiserad några år efter att Saga föddes. Jag har många gånger försökt berätta för Anders om mina symptom på den sjukdomen men han har ofta försökt förringa det och sagt nåt i stil med att det kan ju vara nåt annat som gör att du känner si eller så. Jag har även försökt otaliga gånger att då få honom att läsa om sjukdomen, symptomen och hur de kan påverka den som har diagnosen. Att min utbrändhet kan vara ett symptom på min diagnos. Men han har vad jag minns ALDRIG läst nåt av det jag visat.

Jag tror att det var samma kväll jag gick igenom Anders telefon för att leta efter ”bevis”.
När Andreas gick till toa sökte jag efter SMS eller Messengermedelanden mellan dem, men hittade inget.
Anders kom ut från toan och såg vad jag gjorde och frågade om jag hittade nåt.